I kölvattnet på en bred rygg

I dag har jag debuterat som långloppscyklist. Det var ingen tävling, snarare ett motionsjippo. Sträckan var från Jakobstad till Karleby och tillbaka, 76 km. Vi cyklade i samlad trupp mot Karleby, hade paus en stund på stranden i Bosund och sen fortsatte färden. Det gick lätt, oförskämt lätt. Hann tänka många gånger att nog har jag bra flyt som orkar cykla så här snabbt så här länge. Vackert så, alla timmar i motionsspåret har gett resultat!

När vi startade tillbakaresan mot Jakobstad insåg jag direkt varför det gått så lätt. Vi hade haft medvind. Följaktligen motvind tillbaka. Nu gick det plötsligt inte så lätt längre. Hann prova många olika sätt för att få det att gå lättare och märkte ganska snabbt att det allra effektivaste sättet var att åka i kölvattnet på någon bredryggad tant.

Det där med att åka i kölvattnet på någon har sina sidor. För att ha nytta av det måste man åka riktigt, riktigt tätt bakom. Nästan så att hjulen nuddar i varann. Det funkar mycket bra, men visst har det sina risker. Krockar den bredryggade tanten, så krockar den i kölvattnet garanterat. Och vad upplever den som är i kölvattnet egentligen? Ser hon allt det vackra längs vägen? Tror inte det. Dels skymmer den bredryggade tanten utsikten framåt och dels måste hon i kölvattnet till fullo koncentrera sig på vad den breda ryggen har för sig eftersom marginalerna är så små. Det går inte att göra chansningar. Hon kan inte göra sina egna vägval utan måste hela tiden följa den breda ryggen. Hon måste också hålla samma hastighet som den breda ryggen. Då går det lätt men det blir tråkigt i längden. Mycket tråkigt. Hon i kölvattnet gör inte sitt eget race. Hon följer andra och får inga egna utmaningar. Hon kör nån annans lopp helt enkelt.

Ibland är det nödvändigt att åka i kölvattnet för att man ska orka. Där kan man samla krafter. Men kan man på riktigt vara nöjd med att vara i kölvattnet hela tiden? Orkar man göra så som andra gör hela tiden, göra samma vägval och köra loppet med samma hastighet? Knappast. Inte i längden.

Du har ett liv. Exakt ett. Ta vara på det och kör ditt eget race, men ta hjälp av andra när du behöver det. Därför finns breda ryggar som man kan följa ibland och starka axlar som man kan luta sig emot. Men själva racet är ditt att åka. Från början till slut.