Nu eller aldrig

Läste nånstans att britterna är de som mest av alla gillar att stå i kö. Kassakö, bankkö, glasskö, busskö. You name it. Kö som kö. Ser de en kö, så ställer de sig i den. Konstigt fenomen de där köerna förresten. Det är aldrig någonsin skillnad vilken kö man ställer sig i när man är och handlar, man lyckas alltid ställa sig i den kö som det tar längst för. Så där är det för alla! Verkligen skumt.

Det skulle vara intressant att någon gång kolla hur många timmar i året man faktiskt står och köar. Det är säkert fler timmar än man anar. Men den här gången var det inte dit jag ville komma.

De där köerna är långt i från de enda ställena där människor väntar. Människor väntar hela tiden på ”sen”. ”Sen” är närmast magiskt och väntan på ”sen” börjar redan när man är liten.
När barnen är i lekåldern, väntar de ivrigt på ”sen när de får börja i förskolan”. När barnen är i förskolan, väntar de på ”sen när de bli skolbarn”. Skolbarnen väntar på ”sen när skolan slutar och jag börjar studera”, och de studerande väntar på ”sen när jag blir arbetstagare”. Däremellan hinner man också vänta på ”sen när jag hittar den rätta partnern”, och ”sen när jag bildar familj”. När barnen är små väntar man på ”sen när de blir stora”. Och när barnen är stora väntar man på ”sen när man ska få barnbarn”. Man får ju fråga sig om livet är en enda lång Citymarketkö? ”Sen när jag kommer fram till kassan.”

Det är mycket tid som går åt till väntan på ”sen”. Det gäller att göra något bra av den där väntetiden, för det är ju en så stor del av livet som går åt till det. Fånga dagen idag. "Sen" kan du göra annat.