Den som spar han har - men var?

Jag har det inbyggt i mina gener. Sparandet. För "det kan ju vara bra att ha".

Jo, jo, det tror man. Jag sparar det mesta. Barnens avlagda kläder, sönderlästa tidningar, urtvättade t-skjortor, lakan, plastburkar, mina egna kläder som krympt i garderoben (skumt fenomen det där), trasiga leksaker, böcker osv osv, det är ingen hejd på det hela.

I bastun sparar jag mina träningskläder och tydligen en hel del annat också, det märkte jag idag när jag röjde lite grann. Det är inte smart att förvara sina saker i bastun, jag vet, men det är svårt att bryta inlärda vanor (tro mig, just den där ovanan har jag försökt bryta några gånger).

Nå, det var inte det som var pointen den här gången. I bastun, längst under alla mina träningskläder, dvs mycket väl undangömt, hittade jag ett stort vantförråd. Konstigt. Vantarna var väldigt många och de var väldigt små. Undrar varför jag satt dem i bastun egentligen?

Hur det nu sen sist och slutligen kom sig att alla små vantar hamnade i bastun vet jag inte. Fick mig i alla fall en liten tankeställare. Visst är det en fin egenskap att spara och inte vara slösaktig, men ibland leder sparandet till slösaktighet. Man vet ju inte ens alla gånger vad eller var man sparat och så skaffar man nytt av samma sak fast man redan har det någonstans.

Dagens visdom blev för min del: Om du spar, se till att du vet var!