I blåbärsskogen

Jag gillar att plocka blåbär. Det är en av mina stora passioner. Älskar att sitta där på den lilla ön ute i havet, i blåbärsriset och bara plocka. Ett bär i gången. Tills skålen är fylld. Och så tar jag nästa skål. Tills blåbären är slut eller frysen fylld och händerna är alldeles lila.

Minstingen har också fastnat för det här med att plocka blåbär. Det här är jätteroligt, sa han när vi satt där i blåbärsriset. Han hämtade den största skålen han kunde hitta och satte igång att plocka. I ungefär två minuter orkade han. Då började han tycka att det hela var lite tröstlöst. Det skulle ju ta en evighet att få den stora skålen fylld.

Han är en smart kille, den lille. Han hämtade en liten pappersmugg istället och konstaterade glatt; om jag fyller den här många gånger, så blir den stora skålen fylld mycket snabbare.

Vi vuxna kanske småler lite överseende åt barnens logik. Men faktum är att de ofta vet precis vad det handlar om. Den här gången handlade det om mål. Han hade ett stort mål, en stor skål, men det var för stort. Det är ju så mycket lättare om man delar upp det hela i mindre mål eller mindre skålar.