Klassträffen

Det var klassträff igår. 20 år sen vi gick ut högstadiet. Måste ärligt medge att det var med delade känslor jag gick iväg till träffen. Skulle de andra känna igen mig? Skulle jag känna igen någon? Skulle vi hitta den gemensamma tråden igen?

På tjugo år hinner mycket hända, det är bara att konstatera. Men ändå, på nåt konstigt sätt, har tiden stått alldeles stilla. Rynkor, kilon, gråa hårstrån har kommit till. Livserfarenhet likaså. Men personligheterna har bestått. Alla var sig precis lika. De blyga var fortfarande blyga. De rättframma var fortfarande rättframma.

Det fanns ändå en påtaglig förändring. Livets skola har gjort sitt. Nu finns det självdistans och ödmjukhet inför livet. En visshet om att man inte vet allt. Att man inte ens vill veta allt. En förmåga att se sig själv som den man är och att acceptera sig som den man är. Och en förmåga att kunna skratta åt sig själv och sina egenheter.

Livet är en viktig sak, inte sant? Det gäller att ta vara på varje dag. Men inte genom att benhårt hålla på sin rätt, utan att ödmjukt ta sig genom det. Livet alltså. Och helst med ett leende på läpparna. Se det stora i det lilla. Och genom att konstatera att man inte rår på allt. Att acceptera att människor gör som de gör utan att man kan göra något åt det. Man får bara hänga med så gott det går, göra sina egna beslut och leva enligt dem.

När man ser bakåt, är 20 år en väldigt kort tid. Man kan inte fatta vart åren gått. Men försöker man spana framåt, 20 år i framtiden, så känns det som en evighet. Man kanske anar vart man är på väg, men säkert vet man aldrig.

När kvällen var slut och jag gick hem, tänkte jag nog på precis samma sak som jag gjorde när vi var klara med grundskolan för 20 år sedan. Jag försökte se in i framtiden och tänka mig var jag skulle vara om sisådär 20 år. Trodde mig faktiskt veta svaret.

Den här gången är jag säker på att jag inte vet svaret, och lika bra är det. Den som lever får se :)