Värsta mardrömmen

Den värsta tänkbara mardrömmen för många är att vara högstadielärare. Tänk att dagarna i ända stå framför en klass tuggummituggande, gäspande, lappskrivande, suckande ungdomar som med sitt kroppsspråk tydligt visar att de helt enkelt inte kunde bry sig mindre. Vem orkar väl med sånt i längden, ärligt talat? Det sätter verkligen självkänslan på prov. Och det finns garanterat lättare sätt att förtjäna brödfödan på.

Ändå jobbar tusentals lärare med högstadieelever och de allra flesta av dessa lärare tycker att de har världens bästa jobb. Trots alla tuggummin och trots all svart hårfärg.

Tonåringar i grupp är en sak. Sånt kan skrämma slag på vilken vuxen som helst. Tonåringar som man träffar enskilt är något helt annat. Skillnaden är lika stor som avståndet mellan månen och jorden på ett ungefär. Plötsligt ser man att bakom den konstiga klädseln, de svarta kajalsträcken och den tuffa attityden finns en helt fantastisk person. Ett barn som inte längre är ett barn. En vuxen som inte ännu är vuxen. En tonåring helt enkelt. Som söker svar. Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag göra här, egentligen? En del svar kan du som vuxen ge, en stor del svar måste tonåringen hitta själv. Och till det behövs det massor med attityd, tuggummi, mascara, kajal och kepsar. Och plattänger. Men såna fanns inte förr, på min tid, då skulle håret vara permanentat. Annars var man körd. Och det skulle ha varit värsta mardrömmen.